Kyliga dagar
 
Idag vaknade vi till ett helt vitt vinterlandskap. SNÖ!! I november, har ju typ aldig hänt känns det som. Så jag och Lee passade på att vara ute i trädgården en stund innan det självklara regnet och plusgraderna kom. Just nu är det 8 plus och all snön är helt borta :( Men en liten stund fick man iallfall ett litet hopp om att det skulle bli en riktigt vinter och en vit jul.
Jag hade faktiskt inte med mig kameran ute i dag för det var så himla blött med regnet, så bilderna är sedan i går då jag var ute i minusgraderna med mitt macro. Var så länge sedan jag fotade med macrot så det var så skoj att fota all frost. Nu längtar jag efter att få fota en snöflinga. Detta är ju första vintern med min nya kamera och mitt macro.
 
Nu sitter jag och redigerar de sista korten på förskolebarnen jag var och fotade för någon vecka sedan. Sedan ska jag sätta tänderna i de 500 bilderna jag fotade på mitt mingelfotouppdrag i lördags. Phu, mycket nu.
 
En sådan där morgonmagi letare
Som ni alla redan har förstått så har jag en liten förkärlek till att vara ute tidiga morgnar och fota solens uppgång. Det bästa jag vet är de dimmiga morgnarna när solens strålar silas genom träden på ett sådant där magiskt sett. Men för att uppleva något sådant måste man vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Det måste vara typ vindstilla ute och dimmigt. Älskar att sätta mig i bilen för att leta upp den där rätta platsen för att få uppleva det där magiska. Så i förra veckan när jag vaknade och såg att det var dimmigt ute så klädde jag mig varmt och körde ut på en liten runda.
 
 
Först körde jag den där skogsvägen jag har kört på så många gånger. Men just idag var jag lite tidig för att solen skulle orka sig genom den tjocka skogen. Men på hemvägen sken den upp över grantoppen och vägen blev som delad på mitten Ena sidan av vägen värmdes utav solen medans andra sidan fortfarande var kall med sin frost.
 
 
Är så glad över att jag har hittat mitt intresse och hur jag har kommit på att få allt till att fungera då man har en liten mini att ta hand om. Men det är faktiskt så enkelt att han få följa med mig. Han somnade så sött i baksätet denna morgonen medans vi körde runt och sov under den timman vi har ute. Men när han sedan vaknade tyckte han inte längre det var roligt att åka bil så då var det bara till att vända hemåt.
 
 
Men innan vi vände hem helt var jag bara tvungen att åka till mitt favoritställe. Ett ställe där jag vet att det alltid är magiskt under solens uppgång. Jag har visat bilder från detta stället förr t.ex. i detta inlägget och i detta. Denna morgonen var inte till någon besvikelse som vanligt. Men nu börjar Lee protostera allt mer högljutt att jag var tvungen att slita mig och bege mig hemåt.
 
 
 Men en sista titt i bakspeglen och fick se detta. Ååå vad jag älskar dess kyliga vinter morgnar. Sommaren är fin på sitt sätt men vintern den ligger mig nog lite närmare hjärtat. Vad är ni, sommar- eller vintermänniska?
 
3 år utan dig
 
Idag är det tre år sedan du försvann, pappa. Bara på ett ögonblick försvnn du utan någon förvarning. Idag tar jag fram alla dom där korten som ligger mig som varmast om hjärtat. Korten från min barndom och där du finns. Nu finns du inte längre och jag saknar dig mer och mer för varje dag som går.
 
 
Detta kort tycker jag om allra mest om så det får stå i en ram på mitt nattbord brevid sängen. Jag önskar att vi kunde vrida tillbaka klockan för att få ge dig en sista kram och säga att jag älskar dig. Men tyvärr  så funkar det ju inte så, så jag viskar det tyst nu istället. Tårarna rulla ner för min kinder men jag låter det komma. Sorgen över att du inte finns mer är nästan outhärdig och jag vill så gärna att du skulle få vara med och se dina barnbarn växa upp. Lee fick ju aldrig chansen med att få träffa dig och du fick aldrig chansen att träffa Lee. Även om jag vet att du finns i närheten och håller koll på oss.
 
 
Tre år utan dig är tre för mycket.
Jag älskar dig, Pappa <3