Mia Ohlson

Mitt November
Sista november, imorgon börjar December... redan. Tiden går så sjukt fort att jag knappt hinner med att tänka. Men jag hälsar December välkommen med öppna armar. För det är ju julens månad och 2016 sista.
 
Men nu åter till november. Jag har nog fyra tillfällen i november som ligger mig extra varmt om hjärtat och som jag inte kommer att glömma. Så många foton jag har fotat i november har jag nog aldrig gjort förut och jag har utvecklats något så enormt. Jag kommer minnas november som morgonens och kvällens tid. Här har det blivit många tidiga mornar och sena kvällar. Men jag har blivit kär i årstiden också.
 
 
 
 
Den där lördagsmorgonen jag gick ut och upptäckte att hela världen var vit. Årets första frost och en magisk soluppgång kommer jag inte glömma i första taget. Detta var nog första gången då jag verkligen satt och väntade på att solen skulle gå upp. En morgon som både var varm och kall samtidigt. En morgon med magi.
 
 
 
Eller den där morgonen då jag begav mig ut i morgondimman medans älvorna dansade på sjön. Jag kan fortfarande höra hur de viskar. Tror nog det var första dagen då det var många minusgrader ute. Denna morgonen kommer jag alltid att ha inom mig och ta fram i dystra stunder.
 
 
 
Här trodde jag att jag hade gått ut för sent. Jag trodde jag hade missat hela soluppgången men när jag ser på bilderna så ser jag ju att jag var precis där jag skulle vara just då. Ännu en magisk november morgon.
 
 
 
 
 
 
Det var inte bara tidiga mornar november bjöd på. Även Supermåne och underbara stjärnklara nätter. Jag lyckades fånga min första vintergata och jag har nog varit ute varje stjärnklar kväll för att fota de små diamanterna i skyn. Jag ställde även klockan mitt i natten den där gången supermånen var för att fånga den på bild. Men det bästa minnet i från novembers alla månar är nog den med månuppgången över skogen. Då jag egentligen skulle fota solnedgången och sprang ner lite längre i dalen än var jag brukar. 
 
 
 
 
 
 
 
Jag har spenderat mycket tid i skogen och solen har lyst med all sin kraft rätt in i själen hos mig. Min älskade skog. Längtar efter att få se dig i din vinter skrud. Jag har träffat på dessa sötingar på några utav mina morgonutflyckter och jag har gått stigar jag aldrig gått på innan.
 
Alla dagar har inte varit fina utan det har även funnits grå och dimmiga. Som denna dagen då dimman låg som spöklikt över byn.
 
Vi fick även tända det första ljuset av de fyra. Älskar denna tiden på året.
 
Ååå ålskade november. Det är med sorg som jag säger hej då, men nu är det dags för ett nytt kapitel och jag är redo att se vad December har att ge.
 
En magisk solnedgång

Grått och regn kan man sammanfatta dagen med. Så därför lever jag fortfarande med gårdagens solnedgång i tanken. En sådan fin och magisk solnedgång med rosa, lila och gula färger över hela himlen.

Julstjärnan i köksfönstret lyste så fint när mörkret började lägga sig utanför. Nu får vi hoppas på lite snö så kanske även vi här nere i söder får en vit jul.

När jag var ute och gav småfåglarna mat så lyste verkligen solnedgången upp och speglade så fint i fönstret. Får så himla mycket energi just vid soluppgång och solnedgång. Och det behövs verkligen nu, när dagarna är så korta.

Övervinna en rädsla
Ni som har följt mig ett tag vet att jag är väldigt mörkrädd av mig och det är nästan helt otroligt att jag ens har gått ut i min egna trädgård för att fota stjärnor. Men jag har gjort det även om hjärtat dunkar hårt och jag försöker att ha ryggen mot något och inte ut mot det mörka. Men det har blivit bättre och bättre och nu är det inte så farligt längre. Nu vågar jag ta mig ut på gräsmattan och inte bara vara på altanen, hahaha.
Men nu har jag fått för mig en idé. Jag vill fota stjärnorna nere vid sjön. Och där är mörkt kan jag lova. Men jag vill så gärna. Jag har gått och tänkt så länge att jag ska träna upp min rädsla och det bästa sätt att göra det är ju just att utsätta sig för mörker. Så ikväll kollade jag upp och såg en sådan stjärnklar himmel att jag inte längre kunde gå runt med idéen i huvudet utan ikväll skulle jag förverkliga den. Jag skickade iväg ett sms till min svägerska som bor precis brevid sjön, om de var hemma. Så jag visste att någon var där om jag skulle bli för rädd. Sedan tog jag bilen och ställde den på parkeringen. Hjälp var mörkt det var. Jag steg ur bilen och tog några steg mot sjön. Huvva vad rädd jag var. Jag gick inte hela vägen ner till bryggan utan jag stannade precis när det mörka tog vid med ryggen mot kyrkomuren och var så stolt över mig själv att jag ens vågade så långt. Fick jag några bra bilder då? Inte en enda, var så inne i vart jag var någonstans att jag helt gömde bort att fokusera, haha. Men här har ni min bästa bild från i kväll. En kväll jag aldrig kommer att glömma!